Företaget

Utan den framsynte och energiske smålänningen Wilhelm R Lundgren är det svårt att tänka sig att det hade blivit något rederi som fraktat passagerare mellan Sverige och den amerikanska kontinenten. Han beskrivs som en av den svenska sjöfartsnäringens mest framstående män och bildade bland annat rederiaktiebolaget Transatlantic, var riksdagsman, medverkade till grundandet av Sjöfartsmuseet, Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och Nationalföreningen mot emigrationen. Trots sina aktiviteter i den sistnämnda organisationen hade Lundgren i många år arbetat för en svensk direktlinje med Amerika. Skälen var flera: Lundgren var framsynt nog att se en svensk återinvandring samt att de i Amerika boende svenskarna ville återse sitt gamla hemland. Dessutom förenklades resan och standarden för resenärerna skulle bli bättre i och med att svenska myndigheter kontrollerade trafiken. Vid denna tid ville också alla länder ha egen Atlanttrafik något som skall jämföras med 1960- och 1970-talets intresse av att varje land skulle ha ett eget flygbolag. Ytterligare en orsak som Lundgren betonade var att danskarna i början av århundradet startat Skandinavien-Amerika Linien och norrmännen Norska Amerika Linien 1910.

Lundgren stötte på hårt motstånd för att kunna genomföra sina planer men efter en resa till Amerika för att finna finansiärer och idén att satsa på många små svenska aktieägare i Sverige så verkade tankegångarna kunna förverkligas. Då drabbades projektet av dråpslaget att Lundgren, under en affärsresa till London, hastigt avled. Det blev nu den blott 27-årige efterträdaren på Transatlantic, Gunnar Carlsson, som fick fortsätta med arbetet och när skeppsredaren Dan Broström ställt sig positiv och Göteborgs stad tecknade det resterande aktiekapitalet kunde bolaget, Rederi AB Sverige-Nordamerika, bildas.

Arbetsnamnet var redan från början Svenska Amerika Linien men detta rederinamn skulle inte bli officiellt förrän 1925.

Båtarna

Det dröjde till 1923 innan SAL beställde sitt första nybygge. Namnet fastställdes till Gripsholm och hon levererades i Newcastle 1925. Sedan första resan över Atlanten 1915 hade man dock redan haft tre fartyg i drift. Stockholm döptes det första fartyget till och hon köptes av Holland American Line. Nästa köp gjordes från rederiet Allan Line år 1919 och döptes till Drottningholm som på grund av sitt uppträdande på sjön i folkmun kallades för ”Rollinghome”. Vid Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 där svensk-amerika spelade en stor roll hyrdes en ångare in från Tyskland som fick namnet Kungsholm.

Gripsholm från 1925 och framför allt Kungsholm som levererades från Blohm & Voss varv i Hamburg 1928 blev de fartyg som symboliserade Svenska Amerika Liniens exklusivitet och framsynthet. Förutom moderniteterna på de vackert inredda båtarna varav kan nämnas dieselmotorer, elektriska hissar och en badbassäng förstod SAL på ett tidigt stadium att personalens serviceinriktning skulle bli avgörande för företagets framtid. Här startade också återanvändningen av namnen och totalt användes namnet Kungsholm fyra gånger, Gripsholm två gånger, Stockholm fyra gånger, om man räknar med de två som beställdes i Italien under kriget men aldrig levererades, samt Drottningholm en gång.

Anställda

Under Svenska Amerika Liniens 60-åriga historia var tusentals människor anställda eller hade sin utkomst direkt eller indirekt av företaget. Allt uppifrån Broströms-familjens medlemmar, ingifta, släkt eller på annat sätt i förbindelse med ledningen, till personer som gjorde en resa av ren äventyrslystnad, arbetade på det mytomspunna företaget. Man får i sammanhanget inte glömma alla som på ett eller annat sätt arbetade för SAL på amerikansk mark, tänk bara alla som arbetade i New York, Halifax eller på alla kontor runt om i Nordamerika.

I början av företaget historia var det inte ovanligt att man mönstrade på för att väl i hamn i New York lämna båten och stanna i USA. Allt eftersom åren gick anställdes fler personer med annat ursprung än det svenska passet kunde uppvisa och i slutet av företagets historia var det många av mellaneuropeisk nationalitet som var anställda. Man räknar med att av de som arbetade som besättningspersonal så var 80 % män och 20 % kvinnor.

Tyvärr har allt för lite forskning gjorts kring de anställda på fartygen men man kan kort säga att det var ett samhälle i miniatyr med allt vad det innebar av glädje och sorg. I denna värld möttes personer av olika härkomst, många trivdes alldeles utmärkt och blev kvar i många år medan andra aldrig fann sig tillrätta.

Agenterna

Svenska Amerika Linien var sannerligen en föregångare när det gällde PR och marknadsföring. Förhållandet till resebyråer på den amerikanska kontinenten och i Skandinavien och övriga Europa upprätthölls på ett personligt sätt vilket det var en stor resebyrå såsom Nordisk Resebureau i Stockholm, det stora kontoret i Chicago eller en mindre agentur i de svenska landsortskommunerna.

Redan i början av 1920-talet lade företaget ner stor energi på att bygga upp en rejäl kringorganisation för att locka resenärer och i New York blev Hilmer Lundbeck chef. Lundbeck hade redan goda kontakter med svensk-amerikanerna och förmedlade bland annat pengar mellan svenskarna på de olika kontinenterna.

I mitten på 1920-talet fanns det, förutom huvudkontoret i New York, också avdelningskontor eller generalagenturer i Chicago, Minneapolis, Boston, San Fransisco, Seattle, Portland, Los Angeles, Detroit, Winnipeg, Montreal och Halifax. I Sverige kunde man finna agenturer hos allt ifrån resebyråerna till tobaksaffärer eller tidningsredaktioner.

Passagerarna

Till premiärturen 1915 hade endast 115 biljetter sålts och den första köptes av den 28-årige resenären Curt Bergström. 42 år senare steg den miljonte passageraren, Nels B. Benson, ombord på Stockholm i New Yorks hamn.

Det går inte att generalisera när det gäller att presentera vilka som under Svenska Amerika Liniens 60-åriga verksamhet var linjens passagerare. Några kategorier sticker dock ut mer än andra:

Emigranter. Under SALs första femton år transporterades åtskilliga emigranter framför allt från Sverige men även ett betydande antal från Finland. Antalet minskade dramatiskt i samband med de ändrade invandringskvoterna i USA som nästan sammanföll med depressionen och därefter var det mest ströfall som noterades.
Återvändare. Nästan en femtedel av de emigrerade svenskarna till Nordamerika återvände så småningom till Sverige och ett stort antal av dessa transporterades med SALs fartyg.
Släktresor. Besök av svenska släktingar till Nordamerika och av svenskamerikaner till det gamla hemlandet utfördes enkelt genom en direktlinje länderna emellan.
Kryssningar. Den ojämförligt största andelen av antal passagerare utgjordes av, framför allt, amerikanska kryssningsresenärer.
Turister. Många kombinerade ett släktbesök i USA med att genomföra en turistresa till platser man tidigare bara drömt om.
Diplomater. Om man studerar passagerarlistor, innan flygresorna blev allt vanligare, så finner man många diplomater. Det är framför allt svenska och finska diplomatnamn men en betydande del är, överraskande nog, ryska eller sovjetiska som det hette på den tiden. Förutom ambassadpersonal var det ju också personer som verkade hos FN i New York.
Kändisar. Det är alltid roligt att hitta kändisar i passagerarlistorna. För filmskådespelare, idrottsmän och andra celebriteter var det självklart att ta sig till och från Nordamerika med Svenska Amerika Linien.

Bagaget

Det var inte bara personal och resenärer som medföljde båtarna mellan Sverige och Nordamerika eller till exotiska resmål världen över. Mängder av bagage med vackra och färgglada SAL-dekaler förflyttades också mellan världsdelarna.

Man får i sammanhanget inte heller glömma post-och paketleveranserna, en nog så lönsam verksamhet för företaget som tidigare de engelska rederierna haft monopol på.

Resan

Att resa med Svenska Amerika Liniens fartyg måste ha varit mycket speciellt, speciellt för de passagerare som under emigrationens toppår med möda och stort besvär tog sig över den nyckfulla Atlanten på överfulla båtar. Eftersom det var stor skillnad på den reguljära linjetrafiken mellan Sverige och USA och alla de kryssningarna man gjorde, har jag valt att i denna text koncentrera mig på det förstnämnda.

Resan mellan kontinenterna tog en dryg vecka men kunde också ta upp till tolv dagar så som var fallet vid t ex Drottningholms sista resa till New York i februari 1948 då man hade hög eller mycket hög sjö under hela resan.

Förutom servicen, maten och vädret pratade man gärna om alla aktiviteter besättningen anordnade ombord såsom filmvisningar, olika däcksspel, dans eller framträdanden av inhyrda artister eller utförda av den egna besättningen.

Informationen

Ofattbara mängder reklambroschyrer, prislistor och annat PR-material togs fram och skickades ut till hugade emigranter och andra resenärer tillsammans med uppgifter om tullbestämmelser, invandrarlagar, vaccinationsbestämmelser, landstigningsformaliteter och andra nödvändiga uppgifter, allt märkt med den välkända logotypen.

Väl ombord matades man med nyheter om aktiviteter ombord men även vad som i övrigt hänt runt om i världen i form av Radio News, Gripsholms Posten, SAL Nytt, Going on today eller liknande. Dessutom levererades, vid kryssningarna, information om varje hamn man anlade under namnet ”Port Highlights”. Innan man bestämde sig för att köpa sin resa, vilket det gällde den reguljära linjetrafiken eller en kryssning, hade man också kunnat ta del av uppmuntrande och färgglada broschyrer.

Baren, restaurangen & köket

Maten och drycken ombord beskrivs omsorgsfullt av många passagerare och när man studerar menyerna och vinlistorna förstår man varför. Måltiderna räknades som en av höjdpunkterna ombord och bestod av frukost, förmiddagssnacks, lunch, eftermiddagste, middag och sen buffé. Inga beställningar räknades som omöjliga och hur kökspersonalen lyckades lösa alla önskemål är idag en gåta. Tillställningarna var rätt formella, speciellt i första klass där fartygens officerare var värdar vid olika bord. Speciellt festliga tillställningar var avskedsmiddagarna eller ”Farewell Dinner” då köket briljerade med utsökt mat och olika festliga kringarrangemang.

Även i baren presterades högsta kvalitét speciellt när någon eller några av passagerarna bjöd in till cocktailpartyn något som var vanligt speciellt i samband med kryssningarna.

Kryssningarna

1929 kan man säga att all emigration av betydelse upphörde. Dessutom var beläggningen på linjetrafiken under vinterhalvåret riktigt dålig. Men även i denna fråga hade företaget varit förutseende och 1927 gick första kryssningen, med Gripsholm, till Medelhavet och Jerusalem. Båtarna som tidigare varit svarta, vitmålades så småningom för att det inte skulle bli så varmt ombord. Dessutom minskades passagerarantalet ordentligt och det gick i runda tal en besättningsman per passagerare. Linjetrafiken mellan Göteborg och New York fortsatte visserligen ända till 1975 men det var kryssningarna med, framför allt, förmögna amerikanska turister som mer och mer tog över. En speciell typ av kryssningstrafik under förbudstidens Amerika var de så kallade ”fylleresorna” som avgick från New York och gav sig av utanför USA:s territorialvattengräns där barerna öppnades till glädje för törstiga amerikaner.

De sista åren i företagets 60-åriga historia inriktades verksamheten, åtminstone vintertid, enbart på kryssningstrafik och det gick längre och längre tid mellan båtarnas besök i hemmahamnen.

Souvenirerna

Ingen kan undgå Svenska Amerika Liniens fantastiska förmåga att vara föregångare i olika sammanhang. Båtarnas utformning och inredning var föredömen för andra rederier och personalens serviceanda och kunskap gjorde företaget berömt på båda sidor Atlanten.

Mängder av företag i dagens samhälle bleknar i jämförelse när det gäller reklam och PR. Det genomgående kännetecknet, från början till slutet, var de tre kronorna som var en oslagbar logotyp. Den visualiserade inte bara själva företaget utan var naturligtvis även utmärkt reklam för Sverige och det svenska. Man skall i sammanhanget inte förringa valet av namnen på båtarna som andades kvalité in i minsta detalj.

Inte minst viktigt för att sprida företagets namn var souvenirerna som såldes ombord och de presenter av olika slag som lämnades till i första hand förstaklass passagerarna. Man såg också mellan fingrarna när askfat, tändsticksaskar och andra mindre minnessaker stoppades i fickorna av mindre nogräknade passagerare väl medvetna om att man på detta sätt ytterligare spred företagets namn.

Vykorten

Hur många vykort det finns med motivanknytning till Svenska Amerika Linien kommer nog aldrig någonsin att bli besvarat. Kännare tippar på ca 600, varav en del med endast små skillnader eller olika tryckerier med samma motiv, men sanningen ligger nog närmare några hundra fler om man räknar ett antal privattagna kort som gjorts om till vykort. Säkert är att hundratusentals vykort skickats inte bara av resenärerna på båtarna utan av folk som aldrig varit ombord men tyckt att motivet varit trevlig.

Hur som helst så lär det inte finnas någon samling som är komplett och så lär det förbli trots idogt sökande bland samlare.

Filmerna & fotografierna

Antalet filmer och framför allt fotografier som tagits på båtarna, passagerarna, anställda, utflyktsmål med mera är naturligtvis oändligt. Svenska Amerika Linien var själva duktiga på, att genom vackra bilder, presentera framför allt interiörerna på båtarna. De sepiafärgade bilderna från Gripsholm 1925 och Kungsholm 1928 beskriver bättre än ord båtarnas luxuösa inredningsdetaljer. I och med att kameran blev var mans egendom togs också mängder av fotografier av och på resenärerna.

I tidningsredaktionernas arkiv finns en hel del SAL-material eftersom det var en stor händelse när företaget presenterade nya båtar eller när kändisarna åkte med ”The white viking fleet”.

Så småningom blev också smalfilmskameror allt vanligare och att visa rörliga bilder från resorna var ett trevligt sätt att visa vad man upplevt under sin resa.

Utväxlingsresorna

Det hann bara gå några timmar efter britternas krigsförklaring mot Tyskland, under andra världskriget, innan passagerartrafiken över Atlanten drabbades i och med torpederingen av Anchor-Donaldsons ångare Athenia utanför irländska kusten, med strax över hundra förolyckande personer, på väg till Canada. Sänkningen visade vad den civila sjöfarten hade att vänta sig och även SAL fick acceptera att det skulle bli stora svårigheter att upprätthålla någon Atlanttrafik över huvud taget. Visserligen gjorde man ett fåtal resor till och från Amerika och tog då en nordlig resväg men i stort kan man säga att trafiken låg nere under hela kriget.

Kungsholm beslagtogs, sorgligt nog, av de amerikanska myndigheterna medan Gripsholm och Drottningholm gick till uppläggning i Sverige. Så småningom fick SAL i uppdrag att genomföra så kallade utväxlingsresor med Gripsholm och Drottningholm. Uppdraget kom i första hand från den amerikanska regeringen men även britterna, tyskarna och japanerna var inblandade. Det som utväxlades var krigsfångar, diplomater, sårade eller sjuka samt andra civila, mest kvinnor och barn, som blivit strandsatta.

Det var framför allt Gripsholm som skulle bli berömt för dessa resor och den första ägde rum sommaren 1942 när ett stort antal japanska medborgare lämnade New York för att komma till sitt hemland. Totalt genomfördes 33 resor jorden runt och under alla dessa resor uppehöll man samma höga standard vilket det gällde diplomater eller krigsfångar.