The company

The reality of a shipping company, transporting passengers across the Atlantic Ocean, might have remained a dream if not for one very special person – the energetic and enlightened Småland (a Swedish province) born Wilhelm R. Lundgren. He, for example, founded the shipping company Transatlantic AB, was a member of parliament, participated in launching the Maritime Museum in Gothenburg, The Royal Society for Swedish Culture Abroad and The Swedish National Organization against emigration.

Lundgren is often described as one of the most prominent men within the Swedish Naval industry, and in contradiction to his involvement with the last of the above mentioned organizations, he had actively been working towards a direct line between Sweden and America for many years. The reasons for this were several; Lundgren was perceptive enough to foresee Swedish emigrants returning, and he also figured that Swedes residing in America would want to revisit their motherland.
Furthermore, the voyages became easier and the standard for the passengers improved due to the fact that the Swedish authorities were controlling the traffic.

Another factor was that during this time, every country wanted their own traffic across the Atlantic Ocean; something which can be compared to what occurred in the 1960-70s when every nation wanted their own airline company. The actuality of Denmark having launched the Scandinavian–American Line in the beginning of the century, and Norway starting the Norwegian- American Line in 1910 were occurrences which Lundgren used as strong arguments.

Lundgren had to fight hard to be able to realize his vision, but it seemed as the tide was turning after he went to America to find sponsors, and launched the idea about engaging several small shareholders in Sweden. Then disaster struck; Lundgren suddenly passed away while at a business meeting in London. With the project well underway, the task of finalizing it all fell on Gunnar Carlsson, the, merely 27 year old, successor of Lundgren. The ship owner Dan Broström was positive about the idea, the city of Gothenburg came up with the rest of the funds, and the shipping company, Rederi AB Sverige-Nordamerika, was formed.
The working title was the Swedish American Line from the beginning, but this name was not used officially until 1925.

The ships

The Swedish American Line´s first new built ship was ordered in 1923. She was named Gripsholm and was launched In Newcastle 1925. By then three SAL vessels had been sailing over the Atlantic ocean since the the first ocean liner S/S Stockholm made her first trip in December 1915. Stockholm, was purchased from the Holland America Line. The next acquisition came from the Allan Line in 1919 and her name was Drottningholm. Though, due to her behavior on the water she earned the nickname ”Rollinghome”. During the commemorative exhibition in Gothenburg 1923, where the theme Swedish-America played a big part, a steam-ship called Kungsholm was rented from Germany.

The Gripsholm 1925 and the Kungsholm, which were delivered from the Blohm & Voss dockyard in Hamburg 1928, became the prime images of the exclusiveness and modernism that the Swedish American Line represented. Beside the fact that the ships were contemporary and beautifully decorated, they also had diesel engines, electrical elevators, and a swimming pools. From the very beginning SAL also understood the importance of the level of the service given from their staff, and how crucial it would be for the future of the company.
During this time, they began reintroducing the names, resulting in four vessels being called Kungsholm, two Gripsholm, four Stockholm (if you count the two ships which were ordered, but never delivered from Italy during the war), and only one ship was named Drottningholm.

The employees & crew

Thousands of people were employed by, and got their income directly or indirectly, from the Swedish American Line during their 60 year long history. These workers were everything from members of the Broström family, in-laws, relatives, or people in other ways connected to the management, to people who made a journey due to pure adventurism. In this context it is important to remember those who, in one way or another, worked for SAL on the American continent. Just consider the amount of people who worked in New York, Halifax or on all the other offices in North America.

In the earlier days of the Swedish American Line it was not unusual for people to take employment on a ship just to leave at the port of New York and start a new life in America. As the years passed by, more and more people from other European countries joined the, from the onset, Swedish staff. It is estimated that the crew consisted of 80% men and 20% women.

Unfortunately, few studies has been done concerning the employees of the ships, but we can state that it was a miniature community with its own moments of happiness and sorrow. People from different walks of life met here, many of which were very content and remained for a long time, while others never really settled.

The agencies

When it came to marketing and public relations, the Swedish American Line certainly were pioneers. No matter if they were dealing with a large travel agency like Nordisk Resebureau in Stockholm, the big office in Chicago, or a small office somewhere in Sweden – they treated everyone with the same personal touch.

In the early 1920s the company invested a lot of effort into building a large organization around SAL to entice the travelers. Hilmer Lundbeck became the director in New York. He had already established good connections with the Swedish-Americans, and helped with money transactions between the two continents.

In the middle of 1920 SAL had, apart from the head office in New York, local offices or general agencies in Chicago, Minneapolis, Boston, San Francisco, Seattle, Portland, Los Angeles, Detroit, Winnipeg, Montreal, and Halifax. In Sweden, apart from in travel bureaus, agencies could be found in convenience stores, tobacco shops or at newspaper officies.

The passengers

When the time came for the maiden voyage in 1915, a mere 115 tickets were sold. The very first person to buy one was the 28-year-old traveller Curt Bergström. Nels B. Benson became the millionth passenger when he boarded the ship Stockholm in the New York harbor 42 years later.

When it comes to presenting the passengers who travelled with the Swedish American Line during its 60 years of operation, it is impossible to generalize. Nevertheless, certain categories were more noticeable than others:

Emigrants: Numerous emigrants, mainly from Sweden, but also a significant amount from Finland, were transported during the first 15 years that SAL were in operation. The number of passengers in this category did however drastically decline when the American government changed their immigrant quota. This change nearly coincided with the depression, and after that, hardly anyone emigrated anymore.
Returning emigrants: Almost a fifth of the Swedes who emigrated to North America did eventually return to Sweden. A vast number of these people went back home on a SAL ship.
Family travels: The direct line between Sweden and the USA made it easy for Swedes to visit family in North America, as well as for Swedish-Americans to come over to their home country.
Cruises: Incomparably, the largest category of passengers was represented by Americans going on cruises.
Tourists: Many people combined visiting relatives over there with sightseeing, and thus got to see places they had previously only dreamed about.
Diplomats: Diplomats were regularly found in the passenger lists before it became more common to travel by airplane. Those found are mostly Swedish and Finnish diplomat names, though a significant part are, surprisingly enough, Russian, or Soviet as it was called back then. Apart from embassy personnel, there were also people who worked for the UN in New York.
Celebrities: It is always interesting to find celebrities in the passenger lists. The use of the Swedish American Line for travels to, and from, North America was a completely natural occurrence among movie stars, athletes, and other famous people.

The luggage

The ships did not only carry passengers and staff on their journeys between Sweden and America and to other exotic places all over the world. Tons of luggage decorated with beautiful, bright colored, SAL stickers went along across the world.

In this context we also have to mention the mail and package deliveries; a very profitable business for the company, which the British shipping companies previously had monopoly on.

The voyage

Travelling with the Swedish American Line must have been an unique experience, especially for the individuals who, in earlier days, had to cross the erratic Atlantic Ocean, on overcrowded ships, during the peak of emigration. There were big differences between the regular traffic between Sweden and America, and all the various cruises. With that in mind, I decided to focus on the first category of travels in this text.

The trip between the continents usually took about a week, but depending on the weather, it could take as long as twelve days. This is what happened on the last journey that the ship Drottningholm made to New York, in February 1948, since they were caught in bad weather which lasted all the way.

In addition to the service, the food, and the weather, people often spoke about all the different activities which were arranged by the staff aboard the ships. The crew used to organize various games, show something interesting in the cinema, arrange dance evenings, hire performance artists, and sometimes the staff even set up their own show for excited passengers.

The information

Countless amounts of enticing, colorful brochures, price lists, and other types of promotional material were produced and sent out to interested emigrants as well as other travellers before they decided to buy a ticket. In addition, they also got information about custom regulations, emigration laws, regulations concerning vaccinations, formalities surrounding docking, and other necessities. All of which held the well-known logotype.

Once aboard, the passengers did not only get information concerning the activities on the ship, they were also given news from all around the world. Every ship had access to Radio News, The Gripsholm newspaper, SAL news, Going on today, or something similar. On cruises they also had something called “Port Highlights” where the passengers were briefed about every port they docked at.

The bar, the restaurant & the kitchen

Once you read the menus, is not hard to understand why the food and beverages were described with such details, and with such positive remarks. The passengers were served breakfast, morning snacks, lunch, afternoon tea, dinner, and then an evening buffet. These meals were very appreciated and no requests were considered to be impossible. It is astounding that the kitchen personnel managed to grant every wish.

The setting was pretty formal, especially in first class where the officers acted as hosts at certain tables. “Farewell dinners” were particularly festive, and an opportunity for the kitchen to shine with exquisite dishes and various other set-ups.

The bar service was no exception, offering products of the very highest quality in a pleasant atmosphere during the many cruise cocktail partys.

The cruises

The significant part of all emigration went into decline in1929, and the number of passengers on the ships during the winter months reached an all-time low. The Swedish American Line had however foreseen that this might happen, and in 1927 they launched their first cruise, with the ship Gripsholm, to the Mediterranean Sea and Jerusalem. The previously black colored boats were eventually painted white to keep it from getting too hot aboard. SAL also reduced the number of passengers, with the result that there were, on average, one crew member for every traveler.

The cruises with, mainly, wealthy American passengers became more and more frequent as the years passed by, but the regular line between Gothenburg and New York remained open until 1975. During the prohibition era in America, SAL offered “booze cruises” where the specific ship left New York, crossed the territorial border of the USA, and voila – the bars opened, to the great joy of some very thirsty American passengers.

During their last years in operation, the company focused on cruises, at least during the winter months, and the time it took between the instances when the ships returned to their home port grew longer and longer.

The souvenirs

It is impossible to not notice the fabulous ability The Swedish American Line possessed when it came to being at the fore front in various situations. The layout and decor of their ships set the standard for other shipping companies, and the service mindedness and knowledge of the staff made the company famous on both sides of the Atlantic Ocean.

The Swedish American Line´s success in promotion and public relations outshines many of our contemporary company’s efforts. The logotype, the three crowns, was a consistent characteristic throughout the whole existence of the Swedish American Line shipping company. This logotype was unbeatable since it did not only stand for the company itself, but also Sweden and everything Swedish. In this context we have to mention the choice of names for the ships, which signified quality in every detail.

The souvenirs which were sold aboard, and the various presents which were given to, first and foremost, first class passengers certainly helped in spreading the name of the company. SAL was, as previously mentioned, very well aware of the importance of advertisement and actually chose to look the other way when ashtrays, matchboxes, and other small memorabilia ended up in the pockets of less scrupulous voyagers.

The postcards

Unfortunately we will probably never be able to establish exactly how many different postcards with motive from the Swedish American Line there really are. Experts suggest around 600, if we count some with only minute variation in motive or which have the same motive but are printed at different printing offices. In reality there are probably a few hundred more, if we include a number of private photographs which have been turned into postcards.

What we know for sure is that hundreds of thousands of postcards were sent, not only by passengers but also by people who simply liked the motives and actually never were aboard any of the boats.

Either way, nobody will most likely ever reach a complete collection, despite the determined efforts of some collectors.

The films & the photographs

The number of films and photographs taken of the ships, passengers, staff, and diverse excursions are obviously infinite. The Swedish American Line were actually ambitious in taking their own beautiful pictures and using them to show the interior designs of their ships. The sepia toned photographs of Gripsholm (1925), and Kungsholm (1928) are way better at describing the luxurious interior design of the ships than any words possibly could. In addition, when the photo camera became an item which almost everyone could afford, people also started to take pictures of the other passengers.

A whole lot of material can be found in the newspapers archives which were active back then. It was considered to be big news when the company presented a new ship or when celebrities travelled with “The White Viking Fleet”.

When the small film camera became more and more popular, passengers used the advantage of motion pictures as another way to show how much fun they had during their trips.

The exchange voyages

It did not take more than a few hours after Britain declared war against Germany, during the Second World War, until the passenger traffic across the Atlantic Ocean was affected. The steamship Athenia (Anchor-Donaldson) was on its way to Canada and just outside the Irish coastline it was hit by a torpedo. More than one hundred people lost their lives, which showed what the civilian shipping were to expect. This also meant that SAL was forced to accept the fact that it would be extremely difficult to keep the line back and forth over the Atlantic open. The line was basically completely closed during the war, apart from sporadic trips to America where the ships had to choose a northern route instead.

Unfortunately, the ship Kungsholm was confiscated by the American government and Gripsholm and Drottningholm were taken out of service in Sweden. Eventually, SAL was given a mission, a mission to carry out so called exchange trips using Gripsholm and Drottningholm and the two ships were once again back in operation. The request came from the Americans, but Britain, Germany and Japan were also involved.

The exchanges were prisoners of war, diplomats, wounded or sick people, and other civilians, mainly women and children, who had been stranded.

Gripsholm, in particular, would be known for these journeys and the very first trip took place during the summer of 1942 when a large number of Japanese citizens left New York to go back to their home country. In total 33 trips around the world were made, all with the same high standard whether transporting diplomats or prisoners of the war.

Miscellaneous

In every collection there are certain items which are difficult to categorize. On this site, I have chosen to keep them in a special folder called “Miscellaneous”.

Företaget

Utan den framsynte och energiske smålänningen Wilhelm R Lundgren är det svårt att tänka sig att det hade blivit något rederi som fraktat passagerare mellan Sverige och den amerikanska kontinenten. Han beskrivs som en av den svenska sjöfartsnäringens mest framstående män och bildade bland annat rederiaktiebolaget Transatlantic, var riksdagsman, medverkade till grundandet av Sjöfartsmuseet, Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet och Nationalföreningen mot emigrationen. Trots sina aktiviteter i den sistnämnda organisationen hade Lundgren i många år arbetat för en svensk direktlinje med Amerika. Skälen var flera: Lundgren var framsynt nog att se en svensk återinvandring samt att de i Amerika boende svenskarna ville återse sitt gamla hemland. Dessutom förenklades resan och standarden för resenärerna skulle bli bättre i och med att svenska myndigheter kontrollerade trafiken. Vid denna tid ville också alla länder ha egen Atlanttrafik något som skall jämföras med 1960- och 1970-talets intresse av att varje land skulle ha ett eget flygbolag. Ytterligare en orsak som Lundgren betonade var att danskarna i början av århundradet startat Skandinavien-Amerika Linien och norrmännen Norska Amerika Linien 1910.

Lundgren stötte på hårt motstånd för att kunna genomföra sina planer men efter en resa till Amerika för att finna finansiärer och idén att satsa på många små svenska aktieägare i Sverige så verkade tankegångarna kunna förverkligas. Då drabbades projektet av dråpslaget att Lundgren, under en affärsresa till London, hastigt avled. Det blev nu den blott 27-årige efterträdaren på Transatlantic, Gunnar Carlsson, som fick fortsätta med arbetet och när skeppsredaren Dan Broström ställt sig positiv och Göteborgs stad tecknade det resterande aktiekapitalet kunde bolaget, Rederi AB Sverige-Nordamerika, bildas.

Arbetsnamnet var redan från början Svenska Amerika Linien men detta rederinamn skulle inte bli officiellt förrän 1925.

Båtarna

Det dröjde till 1923 innan SAL beställde sitt första nybygge. Namnet fastställdes till Gripsholm och hon levererades i Newcastle 1925. Sedan första resan över Atlanten 1915 hade man dock redan haft tre fartyg i drift. Stockholm döptes det första fartyget till och hon köptes av Holland American Line. Nästa köp gjordes från rederiet Allan Line år 1919 och döptes till Drottningholm som på grund av sitt uppträdande på sjön i folkmun kallades för ”Rollinghome”. Vid Jubileumsutställningen i Göteborg 1923 där svensk-amerika spelade en stor roll hyrdes en ångare in från Tyskland som fick namnet Kungsholm.

Gripsholm från 1925 och framför allt Kungsholm som levererades från Blohm & Voss varv i Hamburg 1928 blev de fartyg som symboliserade Svenska Amerika Liniens exklusivitet och framsynthet. Förutom moderniteterna på de vackert inredda båtarna varav kan nämnas dieselmotorer, elektriska hissar och en badbassäng förstod SAL på ett tidigt stadium att personalens serviceinriktning skulle bli avgörande för företagets framtid. Här startade också återanvändningen av namnen och totalt användes namnet Kungsholm fyra gånger, Gripsholm två gånger, Stockholm fyra gånger, om man räknar med de två som beställdes i Italien under kriget men aldrig levererades, samt Drottningholm en gång.

Anställda

Under Svenska Amerika Liniens 60-åriga historia var tusentals människor anställda eller hade sin utkomst direkt eller indirekt av företaget. Allt uppifrån Broströms-familjens medlemmar, ingifta, släkt eller på annat sätt i förbindelse med ledningen, till personer som gjorde en resa av ren äventyrslystnad, arbetade på det mytomspunna företaget. Man får i sammanhanget inte glömma alla som på ett eller annat sätt arbetade för SAL på amerikansk mark, tänk bara alla som arbetade i New York, Halifax eller på alla kontor runt om i Nordamerika.

I början av företaget historia var det inte ovanligt att man mönstrade på för att väl i hamn i New York lämna båten och stanna i USA. Allt eftersom åren gick anställdes fler personer med annat ursprung än det svenska passet kunde uppvisa och i slutet av företagets historia var det många av mellaneuropeisk nationalitet som var anställda. Man räknar med att av de som arbetade som besättningspersonal så var 80 % män och 20 % kvinnor.

Tyvärr har allt för lite forskning gjorts kring de anställda på fartygen men man kan kort säga att det var ett samhälle i miniatyr med allt vad det innebar av glädje och sorg. I denna värld möttes personer av olika härkomst, många trivdes alldeles utmärkt och blev kvar i många år medan andra aldrig fann sig tillrätta.

Agenterna

Svenska Amerika Linien var sannerligen en föregångare när det gällde PR och marknadsföring. Förhållandet till resebyråer på den amerikanska kontinenten och i Skandinavien och övriga Europa upprätthölls på ett personligt sätt vilket det var en stor resebyrå såsom Nordisk Resebureau i Stockholm, det stora kontoret i Chicago eller en mindre agentur i de svenska landsortskommunerna.

Redan i början av 1920-talet lade företaget ner stor energi på att bygga upp en rejäl kringorganisation för att locka resenärer och i New York blev Hilmer Lundbeck chef. Lundbeck hade redan goda kontakter med svensk-amerikanerna och förmedlade bland annat pengar mellan svenskarna på de olika kontinenterna.

I mitten på 1920-talet fanns det, förutom huvudkontoret i New York, också avdelningskontor eller generalagenturer i Chicago, Minneapolis, Boston, San Fransisco, Seattle, Portland, Los Angeles, Detroit, Winnipeg, Montreal och Halifax. I Sverige kunde man finna agenturer hos allt ifrån resebyråerna till tobaksaffärer eller tidningsredaktioner.

Passagerarna

Till premiärturen 1915 hade endast 115 biljetter sålts och den första köptes av den 28-årige resenären Curt Bergström. 42 år senare steg den miljonte passageraren, Nels B. Benson, ombord på Stockholm i New Yorks hamn.

Det går inte att generalisera när det gäller att presentera vilka som under Svenska Amerika Liniens 60-åriga verksamhet var linjens passagerare. Några kategorier sticker dock ut mer än andra:

Emigranter. Under SALs första femton år transporterades åtskilliga emigranter framför allt från Sverige men även ett betydande antal från Finland. Antalet minskade dramatiskt i samband med de ändrade invandringskvoterna i USA som nästan sammanföll med depressionen och därefter var det mest ströfall som noterades.
Återvändare. Nästan en femtedel av de emigrerade svenskarna till Nordamerika återvände så småningom till Sverige och ett stort antal av dessa transporterades med SALs fartyg.
Släktresor. Besök av svenska släktingar till Nordamerika och av svenskamerikaner till det gamla hemlandet utfördes enkelt genom en direktlinje länderna emellan.
Kryssningar. Den ojämförligt största andelen av antal passagerare utgjordes av, framför allt, amerikanska kryssningsresenärer.
Turister. Många kombinerade ett släktbesök i USA med att genomföra en turistresa till platser man tidigare bara drömt om.
Diplomater. Om man studerar passagerarlistor, innan flygresorna blev allt vanligare, så finner man många diplomater. Det är framför allt svenska och finska diplomatnamn men en betydande del är, överraskande nog, ryska eller sovjetiska som det hette på den tiden. Förutom ambassadpersonal var det ju också personer som verkade hos FN i New York.
Kändisar. Det är alltid roligt att hitta kändisar i passagerarlistorna. För filmskådespelare, idrottsmän och andra celebriteter var det självklart att ta sig till och från Nordamerika med Svenska Amerika Linien.

Bagaget

Det var inte bara personal och resenärer som medföljde båtarna mellan Sverige och Nordamerika eller till exotiska resmål världen över. Mängder av bagage med vackra och färgglada SAL-dekaler förflyttades också mellan världsdelarna.

Man får i sammanhanget inte heller glömma post-och paketleveranserna, en nog så lönsam verksamhet för företaget som tidigare de engelska rederierna haft monopol på.

Resan

Att resa med Svenska Amerika Liniens fartyg måste ha varit mycket speciellt, speciellt för de passagerare som under emigrationens toppår med möda och stort besvär tog sig över den nyckfulla Atlanten på överfulla båtar. Eftersom det var stor skillnad på den reguljära linjetrafiken mellan Sverige och USA och alla de kryssningarna man gjorde, har jag valt att i denna text koncentrera mig på det förstnämnda.

Resan mellan kontinenterna tog en dryg vecka men kunde också ta upp till tolv dagar så som var fallet vid t ex Drottningholms sista resa till New York i februari 1948 då man hade hög eller mycket hög sjö under hela resan.

Förutom servicen, maten och vädret pratade man gärna om alla aktiviteter besättningen anordnade ombord såsom filmvisningar, olika däcksspel, dans eller framträdanden av inhyrda artister eller utförda av den egna besättningen.

Informationen

Ofattbara mängder reklambroschyrer, prislistor och annat PR-material togs fram och skickades ut till hugade emigranter och andra resenärer tillsammans med uppgifter om tullbestämmelser, invandrarlagar, vaccinationsbestämmelser, landstigningsformaliteter och andra nödvändiga uppgifter, allt märkt med den välkända logotypen.

Väl ombord matades man med nyheter om aktiviteter ombord men även vad som i övrigt hänt runt om i världen i form av Radio News, Gripsholms Posten, SAL Nytt, Going on today eller liknande. Dessutom levererades, vid kryssningarna, information om varje hamn man anlade under namnet ”Port Highlights”. Innan man bestämde sig för att köpa sin resa, vilket det gällde den reguljära linjetrafiken eller en kryssning, hade man också kunnat ta del av uppmuntrande och färgglada broschyrer.

Baren, restaurangen & köket

Maten och drycken ombord beskrivs omsorgsfullt av många passagerare och när man studerar menyerna och vinlistorna förstår man varför. Måltiderna räknades som en av höjdpunkterna ombord och bestod av frukost, förmiddagssnacks, lunch, eftermiddagste, middag och sen buffé. Inga beställningar räknades som omöjliga och hur kökspersonalen lyckades lösa alla önskemål är idag en gåta. Tillställningarna var rätt formella, speciellt i första klass där fartygens officerare var värdar vid olika bord. Speciellt festliga tillställningar var avskedsmiddagarna eller ”Farewell Dinner” då köket briljerade med utsökt mat och olika festliga kringarrangemang.

Även i baren presterades högsta kvalitét speciellt när någon eller några av passagerarna bjöd in till cocktailpartyn något som var vanligt speciellt i samband med kryssningarna.

Kryssningarna

1929 kan man säga att all emigration av betydelse upphörde. Dessutom var beläggningen på linjetrafiken under vinterhalvåret riktigt dålig. Men även i denna fråga hade företaget varit förutseende och 1927 gick första kryssningen, med Gripsholm, till Medelhavet och Jerusalem. Båtarna som tidigare varit svarta, vitmålades så småningom för att det inte skulle bli så varmt ombord. Dessutom minskades passagerarantalet ordentligt och det gick i runda tal en besättningsman per passagerare. Linjetrafiken mellan Göteborg och New York fortsatte visserligen ända till 1975 men det var kryssningarna med, framför allt, förmögna amerikanska turister som mer och mer tog över. En speciell typ av kryssningstrafik under förbudstidens Amerika var de så kallade ”fylleresorna” som avgick från New York och gav sig av utanför USA:s territorialvattengräns där barerna öppnades till glädje för törstiga amerikaner.

De sista åren i företagets 60-åriga historia inriktades verksamheten, åtminstone vintertid, enbart på kryssningstrafik och det gick längre och längre tid mellan båtarnas besök i hemmahamnen.

Souvenirerna

Ingen kan undgå Svenska Amerika Liniens fantastiska förmåga att vara föregångare i olika sammanhang. Båtarnas utformning och inredning var föredömen för andra rederier och personalens serviceanda och kunskap gjorde företaget berömt på båda sidor Atlanten.

Mängder av företag i dagens samhälle bleknar i jämförelse när det gäller reklam och PR. Det genomgående kännetecknet, från början till slutet, var de tre kronorna som var en oslagbar logotyp. Den visualiserade inte bara själva företaget utan var naturligtvis även utmärkt reklam för Sverige och det svenska. Man skall i sammanhanget inte förringa valet av namnen på båtarna som andades kvalité in i minsta detalj.

Inte minst viktigt för att sprida företagets namn var souvenirerna som såldes ombord och de presenter av olika slag som lämnades till i första hand förstaklass passagerarna. Man såg också mellan fingrarna när askfat, tändsticksaskar och andra mindre minnessaker stoppades i fickorna av mindre nogräknade passagerare väl medvetna om att man på detta sätt ytterligare spred företagets namn.

Vykorten

Hur många vykort det finns med motivanknytning till Svenska Amerika Linien kommer nog aldrig någonsin att bli besvarat. Kännare tippar på ca 600, varav en del med endast små skillnader eller olika tryckerier med samma motiv, men sanningen ligger nog närmare några hundra fler om man räknar ett antal privattagna kort som gjorts om till vykort. Säkert är att hundratusentals vykort skickats inte bara av resenärerna på båtarna utan av folk som aldrig varit ombord men tyckt att motivet varit trevlig.

Hur som helst så lär det inte finnas någon samling som är komplett och så lär det förbli trots idogt sökande bland samlare.

Filmerna & fotografierna

Antalet filmer och framför allt fotografier som tagits på båtarna, passagerarna, anställda, utflyktsmål med mera är naturligtvis oändligt. Svenska Amerika Linien var själva duktiga på, att genom vackra bilder, presentera framför allt interiörerna på båtarna. De sepiafärgade bilderna från Gripsholm 1925 och Kungsholm 1928 beskriver bättre än ord båtarnas luxuösa inredningsdetaljer. I och med att kameran blev var mans egendom togs också mängder av fotografier av och på resenärerna.

I tidningsredaktionernas arkiv finns en hel del SAL-material eftersom det var en stor händelse när företaget presenterade nya båtar eller när kändisarna åkte med ”The white viking fleet”.

Så småningom blev också smalfilmskameror allt vanligare och att visa rörliga bilder från resorna var ett trevligt sätt att visa vad man upplevt under sin resa.

Utväxlingsresorna

Det hann bara gå några timmar efter britternas krigsförklaring mot Tyskland, under andra världskriget, innan passagerartrafiken över Atlanten drabbades i och med torpederingen av Anchor-Donaldsons ångare Athenia utanför irländska kusten, med strax över hundra förolyckande personer, på väg till Canada. Sänkningen visade vad den civila sjöfarten hade att vänta sig och även SAL fick acceptera att det skulle bli stora svårigheter att upprätthålla någon Atlanttrafik över huvud taget. Visserligen gjorde man ett fåtal resor till och från Amerika och tog då en nordlig resväg men i stort kan man säga att trafiken låg nere under hela kriget.

Kungsholm beslagtogs, sorgligt nog, av de amerikanska myndigheterna medan Gripsholm och Drottningholm gick till uppläggning i Sverige. Så småningom fick SAL i uppdrag att genomföra så kallade utväxlingsresor med Gripsholm och Drottningholm. Uppdraget kom i första hand från den amerikanska regeringen men även britterna, tyskarna och japanerna var inblandade. Det som utväxlades var krigsfångar, diplomater, sårade eller sjuka samt andra civila, mest kvinnor och barn, som blivit strandsatta.

Det var framför allt Gripsholm som skulle bli berömt för dessa resor och den första ägde rum sommaren 1942 när ett stort antal japanska medborgare lämnade New York för att komma till sitt hemland. Totalt genomfördes 33 resor jorden runt och under alla dessa resor uppehöll man samma höga standard vilket det gällde diplomater eller krigsfångar.